Om Uppdrag kunskap!

Det är torsdagsmorgon och jag har fått vakna hemma i min egen säng efter två stockholmsdygn. Det är så alldeles, alldeles underbart. Jag känner igen mig, detta är min värld, här finns det en ro. Här är livet rimligt förutsägbart…

Det här skriver jag den 24 februari för att jag måste tala om att idag kom våren hit. Åtminstone till mig. Hela jag blev till ett enda stort vårtecken när jag på väg till soptunnorna…

Jag funderar mycket kring perspektiven kunskapen, tiden och tryggheten. Inte bara inför vår kommande föreställning med den rubriken utan också utifrån en kommande kurs.

För precis en vecka sedan var jag åhörare på en disputation i Växjö. Att jag alls var där berodde på att doktoranden i fråga var involverad i ett långvarigt samarbete med mig för många år sedan.

Jag märker hur jag gång på gång återkommer till kunskapen och tiden. Vilket det kan finnas många skäl till – det för mig viktigaste är att opponera mot det gigantiska tidsslöseri som en kunskapsförnekelse innebär.

”Aldrig hade jag kunnat tänka mig att jag skulle få vara med om detta!” Så lyder en av de många tankar-om-tankar som kunskapsföraktet i alla dess former ingett och inger mig.

I förra veckan skrev jag lite om mitt eget förhållande till läsande. Att böcker för mig är så fundamentala inslag i själva livet att jag inte kan föreställa mig ett liv utan dem. Och att mitt läsande så flyter samman med mitt övriga levda liv att böckerna och händelserna där känns lika närvarande som de faktiska skeendena.