Vikten av Bildning och Kunskap i en Föränderlig Tid
Gränspassager: En bok om bildning och resan till att bli den man är.
Bengt Kristensson Uggla, professor i filosofi, kultur och företagsledning vid Åbo akademi, berättar i sin bok Gränspassager – bildning i tolkningens tid, en fantastisk liten historia som ger perspektiv till varför kunskap och bildning är så väsentligt.
På en av öarna som sträcker sig mellan Arholma och Landsort, Ängsö, inrättades en nationalpark 1909. Dåtidens experter var helt säkra på hur man skulle förvalta öns rika växtliv. Ängarna skulle inte längre slås och någon boskap skulle inte heller få beta på dem, de skulle lämnas ”oslagna och obetade af kreatur, för att florans ömtåligare beståndsdelar ej må skadas…” I syfte att skydda det vidunderligt vackra landskapet på ön och bevara den känsliga blomsterprakten, de ömtåliga strandängarna, fågellivet, hagmarkerna och lövlundarna lyckades botanikerna också till slut tvinga den sisfgte torparen att avflytta från ön.
All denna iver i att bevara det vidunderliga landskapet höll på att sluta i en katastrof, man upptäckte att landskapet höll på att växa igen. Sly blev utsikten över tidigare öppna fält och strandängar. Det man ville bevara höll på att gå förlorat.
Den smärtsamma insikten att det faktiskt krävs odling och aktiv bearbetning, med slåtter och bete som nödvändiga aktiviteter, för att bevara nationalparkens skönhet tog det nästan tre årtionden av förfall att på allvar komma underfund med. Hagarna, ängarna, stränderna, vassvikarna och lundarna var nämligen inte alls något stycke ”orörd natur” som reproducerade sig själv, utan tvärtom resultatet av mänsklig bearbetning och odlarmöda. (min summering text och direkt citat från boken).
Berättelsen är en högst relevant påminnelse om väsentligheter i allmänhet och i synnerhet kring bildning och kunskap.
Jag tycker om att tänka och reflektera förutsättningslöst. Jag är självfallet medveten om att förutsättningslöst i mitt fall också innehåller alla de filter som just min bearbetning hanterar. Men bara det faktum att jag får gå in i olika frågor förutsättningslöst, med mina värderingar, ger mig friheten att inte börja i begränsningen utan vara öppen för många möjligheter. Det gäller inte minst när jag planerar en resa. Berättelsen om Ängsö tillför dock en väsentlig dimension till det förutsättningslösa tänkandet även när det gäller en så simpel sak som att ut och resa. Att inte blint lita på min föreställda bild av resmål och de fakta jag känner till. Jag behöver rota lite djupare, ställa lite fler frågor för att få ett underlag som inte gör att jag bygger in obehagliga överraskningar, falska föreställningar och hinder på min resa.
Vi lever i en tid då det förutsättningslösa har fått helt nya dimensioner och påföljande konsekvenser. Inte så sällan ställs vi inför olika makthavares ambitioner och mål där de ber oss att inte ställa vissa frågor, ifrågasätta vissa svar eller beslut, utan bara förlita oss på att den majoritet, eller i vissa fall t o m på ministernivå, som beslutar i saken äger demokratins rättighet att eftersom man är i majoritet avgöra fakta och framtid. Som följd av det förhållandet får vi inte så sällan snabba och (för)enkla(de) lösningar, inte alltid med en bakgrund av underbyggda fakta och kunskaper från dem som kan ämnesområdet och har dokumenterad kunskap. Makthavare av beskriven typ vill liksom att vi skall nöja oss med att majoriteten har fått förtroendet och att vi ger dem det ”demokratiska utrymmet” de äger. På Ängsö fick det enorma konsekvenser att man utelämnade den beprövade erfarenheten och kunskapen om hur man odlar. Senare generationer fick hantera detta och med nöd och näppe åtgärda det som höll på att gå förlorat.
När jag tänker på vad som är väsentligt för att upprätthålla och ”odla” ett humanistiskt och liberalt samhälle har jag idag en större oro än jag hade för 3–4 år sen. Bildningens grundläggande betydelse för demokratin innebär samma paradox som för dem som hanterade Ängsö - man måste förändra och skapa nytt för att bevara och utveckla. I Sverige har generationer av politiska majoriteter förändrat och utvecklat demokratin för att värna grundlagarnas omsorg om individen och det gemensamma samhället. Att bevara ett öppet samhälle som värnar tillit och inkludering av medborgarna, att utveckla och värna bildning- och utbildningstradition möjliggör för alla att delta i samhället. När det kommer till de stora frågorna som har långsiktiga eller varaktiga konsekvenser så har gränsöverskridande beslut liksom en omfattande faktagrund värnats. När kartbilden ritas om, nya förhållningssätt börjar gälla och vissa medborgare ställs utanför eller marginaliseras utifrån idéer som kommer från samhällen och ideologier där inte demokratin har kunnat bevaras och utvecklas sker ett paradigmskifte. Därför behövs en rörelse som FactUp!, ett sammanhang som bärs av den enkla idén öppenhet som inkluderar människor från alla politiska läger som just vill odla och bevara grundläggande humanistiska och liberala demokratiska värderingar. Inte för att bromsa eller begränsa utan just för att FactUp! skall möjliggöra en demokrati som ger kunskapsresistens och enfalden ett nödvändigt motstånd.
/ Mikael Lindgren