Kunskapens ställning och utveckling i Sverige - vårt gemensamma ansvar!

Jag skriver detta på förmiddagen samma dag som det blev klart att Donald Trump tar över som president i USA. I dag lägger jag också sista handen vid manuset till min bok med namnet just ”Fact up!” Den ska komma ut före jul, och de här båda ”dagens händelser” innebär alltså att stort blandas alltså med smått. Som vanligt beror det ju alldeles på vilket perspektiv man anlägger när man ska avgöra vad som känns ”stort” respektive ”smått”. Det amerikanska valet får rimligen bautaeffekter och det har nu länge varit stort i alla våra media och huvuden. Men påverka det har vi ju inte kunnat och det kan vi inte nu heller, dvs det innebär inte några större arbetsinsatser. Det gör däremot kunskapens ställning och utveckling i Sverige nu och framöver, för den har vi garanterat ett medansvar för.

Både här och i boken hävdar jag att det värsta med kunskapsrelativismen nu kan vara över och att pendeln är på väg mot en tillnyktring. Låt oss innerligt hoppas att jag har rätt i det! Ändå kan ingen pendelrörelse i världen befria människan från hennes ansvar att handla, så nu gäller det att både skapa och ta tillvara de möjligheter som uppenbarar sig när suget efter verkligheten börjar göra sig gällande i samtiden.

Min höst har varit så full av tankearbete, föreläsningar, manusskrivande, förberedelser av större och mindre program och veckobrev och poddar inom uppdragkunskap.se att hälften eller snarare en fjärdedel hade varit lagom. Dessutom har jag tillsammans med Jonas och bandet ”Alla tiders” lagt grunden till en föreställning ”Kunskapen, tiden och tryggheten” där vi tillsammans i tal och ton sjunger ut poängen med just ”Fact up!”

Nu ska jag först lugna ner mig. Under våren tänker jag fortsatt engagera mig i att bidra till kunskapsglädjen i den svenska kulturen. För ung och gammal. Efter en höst inriktad på dels seniorer, dels folkbildningen kommer jag till våren att prioritera folkbildning och skola. Som led i det ser jag mycket fram emot både den planerade turnén med vår föreställning och de likaledes planerade Hjälmaredssamtalen.

Mer än så har jag inte att berätta den här gången – det blir ju så när man är sprängfylld! Då blir det tomt. När jag får komma till tals här igen nästa gång den siste januari, lovar jag att ha mycket mer att berätta just. För vid det laget ska jag ha återerövrat det lugn och den ro som krävs för en äkta kommunikation, inte bara som den här gången en uppräkning.

Hej så länge!

Bodil